• sv
  • en

Dag 2: Kourellas

Tidigt nästa dag begav vi oss till ostfabriken hos Kourellas.  Där delades vi in i grupper som var för sig fick uppleva varje del av fetaosttillverkningen - från hur mjölken transporteras in i byggnaden till hur osten förpackas och levereras. Ett fascinerande och mycket intressant förlopp. Att fetaosttillverkning i Grevena var ett så traditionellt och manuellt hantverk förstod vi nog inte till fullo innan vi såg det med våra egna ögon. Det krävs erfarenhet och noggrannhet för att göra god fetaost, det är ett som är säkert. Tack och lov har Kourellas båda två. Inspirerade och hungriga av studiebesöket fick vi, efter några korta stopp, äta mat på en av Kourellas ladugårdar. Det bjöds på grillspett, korv, fetaost (såklart), oliver och filodegknyten med olika innehåll. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till hotellet. Efter en konferens, som drog ut på tiden - som alla konferenser gör - och ett kort museibesök for vi vidare till en av de ekologiska fårfarmarna i trakten. Där ansvarade en 75-årig bonde för det dagliga arbetet med att mjölka de över 1000 fåren och getterna. För Frixos var det ett kärt återbesök hos en god vän och de två blev snabbt uppsluppna i ett förtroligt samtal med många skratt och glada blickar. Den ekologiska mjölkproduktionen i Grevena ligger intill ett orört naturreservat med berg, floder och gräsbeklädda dalar. Det är mycket vackert. De tusentals fåren och getterna vallas av bönder som med hjälp av vallhundar leder djuren över ägorna. Två gånger per dag leds de tillbaka in till gården där de undersöks och mjölkas - helt för hand och utan maskiner. Mjölken härifrån används till Fontanas KRAV-märkta ostar - Feta och Grilloumi. På kvällen, i god tid innan det mörknat, for vi upp till en liten by i bergen via en hisnande bussfärd på de ringliga bergsvägarna. Det var många av oss som höll andan när bussen nästan hängde över stupet på sidan av vägen. Lättnaden var stor när vi väl kom upp och fick sätta oss på den mysiga tavernan och äta oss mätta av de lokala delikatesserna. Våra vänner på Kourellas stod för sällskapet. Vägen ned gick lättare - mest tack vare vårt numera starka förtroende för chauffören men också för att rädslan nu hade dämpats av ouzo och vin. Vi somnade gott på hotellet en stund senare.